Varför vi älskar att hata Jackson
Detta nedan har jag kopierat från expressen. Jonas Gardells ord. Men jag tyckte att det var värt att ha med dem här, eftersom han har helt rätt.
Det är en ganska lång text, men ta er tid och läs den, för den ger en en riktig tankeställare.
I den störtflod av artiklar och kommentarer som publicerats dagarna efter Michael Jacksons död - om man googlar Michael Jackson får man just nu 377 miljoner träffar! - är det anmärkningsvärt hur ofta det skrivs att vi nu ska bortse från det "bisarra" i stjärnans liv. Det vill säga, den Michael Jackson blev, det sätt som han valde att leva på, och i stället minnas det "goda", den han en gång var, med andra ord, när han fortfarande var en högpresterande, trallande neger.
Att han själv många gånger vittnade om hur ofantligt olycklig han var som drillad barnstjärna kan vi ignorera. Washington Post skriver rakt ut: "Men låt oss lägga det åt sidan och tänka på honom när han var på toppen av sin karriär, när han sjöng och dansade så bra... "
En av de vanligaste verserna i dödsannonser lyder: "I minnet Du lever, Du finns alltid kvar. I minnet vi ser Dig, precis som Du var."
Etnologen Ingeborg Svensson beskriver i doktorsavhandlingen Liket i garderoben: en studie av sexualitet, livsstil och begravning (2007) hur just denna vers används av en mamma efter att hennes son dött i aids. Sonen hade varit aktiv läderbög i storstaden, i den annons som pojkvännen satte in var där en nallebjörn med harnesk istället för svart kors.
Modern valde att helt bortse från sonens vuxna, självvalda liv. Pojkvännen var utesluten ur denna annons, och den döde presenterades som "Min älskade son" och "Vår käre bror", som om han inte haft något vuxet liv alls, så följde versen om "I minnet vi ser Dig, precis som Du var", och avslutningsvis uppmanades man att lämna bidrag till cancerfonden.
Vad vi ska minnas är alltså "Som Du var".
Före.
Före alltsammans. Före sjukdomen. Före homosexet. Före mardrömmen.
Då, när den döde var "son" och "bror", inte det där konstiga som storstaden gjort honom till, det som till slut dödade honom.
På samma sätt uppmanas vi nu att minnas Michael Jackson "precis som han var", det vill säga före.
Före den konstiga Michael Jackson. Före den bisarra Michael Jackson som, enligt tidningen The Guardian, ägnade sina sista år åt att "muteras till en allt konstigare version av sig själv, för att bli ett föremål som bäst passade på ett kändis-zoo." Med andra ord: före hans gränsöverskridande, självvalda, vuxenliv.
Och vi upplever oss dessutom som storsinta när vi gör det. När vi bortser från vem han faktiskt var.
För först föds man och blir den andra säger att man är. Sedan kan man föda sig själv på nytt om man måste, om man orkar, om man har kraften och modet.
Det är en stor sak att göra. En modig sak.
Jag har under åren emellanåt skrivit om Michael Jackson och i mars i år fick jag ett brev från någon som skrev: "Jag blir skrämd av Michael Jacksons ansikte. Det verkar ju inte äkta om man säger så."
Så har vi alla enats om att Michael Jacksons ansikte inte är äkta. Vi tycker synd om honom, för vad gjorde den stackaren med sig! Vi utgår ifrån att han var olycklig.
Han som var så snygg som han var, och sjöng och dansade så bra!
Men kanske vi någon gång skulle våga tänka tanken att han var en vuxen man som haft råd med de allra bästa plastikkirurgerna, kanske var hans ansikte resultatet av något han själv ville. Kanske var detta ansikte med dess smala näsa, dess breda haka med en konstgjord grop i, detta vitmålade ansikte, detta rakpermanentade hår, dessa lösögonfransar, dessa tatuerade läppar, faktiskt så som Michael ville se ut.
Kanske motsvarade det hans självbild.
Kanske tyckte han att han var vacker.
Kanske var han vacker.
I min monolog Scheherzad från 1999 beskriver jag den engelske excentrikern Quentin Crisp: "Det gällde ju att göra det bästa av situationen och det gjorde jag med hjälp av tjocka lager av puder, ögonskuggor, läppstift och mascara.
Det märkliga är att ju mer jag målade mig, desto mer lik mig själv blev jag.
Genom sminket framträdde det som var jag. Ju mer konstlat, desto mer äkta. Till slut var jag absolut mig själv. Nöjd gick jag ut på gatan och blev omedelbart arresterad för förargelseväckande beteende."
Det som betecknas som "bisarrt" är allt det som Michael Jackson som vuxen människa valde att återskapa sig som: en människa som överskred alla gränser och alla normer. Han var en svart som såg ut som en vit, en man som liknade en kvinna, en vuxen som ville vara ett barn.
Till slut kanske Michael Jackson var absolut sig själv.
Och vi hatade honom för det.
Såsom varje avvikare blir hatad.
Såsom varje organism försöker stöta bort det som den upplever som främmande.
Finns det någon offentlig person i vår tid som tvingats utstå så mycket hat?
När han nu är död tar vi honom tillbaka. Liksom föräldrarna till bögar döda i aids på 80-talet tog tillbaka sina barn, avhomosexualiserade dem och gjorde dem åter till "son" och "bror".
Ofta som en akt av hänsyn och storsinthet.
Vi lägger det "bisarra" åt sidan och tänker på Michael Jackson "när han var på toppen av sin karriär, när han sjöng och dansade så bra... "
I minnet vi ser Dig precis som Du var.
Och begår på så sätt ännu ett övergrepp på den döde.
Jonas Gardell
[email protected]
Ikväll klockan 22.15 på svt 1 är det en svensk dokumentär om Michael, missa inte!
P.s. I love you
